Det här är en bild som är tagen för 3 år sedan. Ser ni så liten jag ser ut? Jämför bara med förra bilden. Haha. Jag hade precis börjat sexan och vi var på skolresa i Stockholm 5 dagar. Om jag kommer ihåg rätt är detta sista dagen. Det är jag och Jonna på bilden. Eller nej, det var fel. Johanna är också med, i hörnet längst ner till vänster. Man ser halva huvudet.
Av dem som har gått i min klass sedan förskolan pratar jag knappt med längre och det är tråkigt tycker jag. Fast dem som kom i min klass nu är jag ju bra vän med fortfarande. Jonna t. ex. vi har gått i samma klass sedan förskolan och jag har känt henne sedan jag var 4 år för vi var grannar innan. Innan vi flyttade hit. Hon kom bara i ett annat arbetslag men vi känner knappt varandra längre.
Men Johanna och jag går i samma klass nu och det är jag väldigt glad över. Även om jag svek henne för att jag inte ville åka på språkresa med henne p.g.a vissa anledningar och vi blev ovänner (riktigt, riktigt länge) så är jag fortfarande jätteglad att vi går i samma klass nu, för nu är vi vänner igen, men inte bästisar som vi har varit sedan vi var 5 år. Men jag vet att det aldrig kommer att bli som förr, tyvärr. Hon var verkligen världens bästa kompis, ärligt talat tror jag inte att jag kan hitta en bättre. Vi gjorde allt tillsammans. Hon följde med min familj på semester och när vi var så hade vi alltid något att snacka om, och som vi fantiserade på kvällarna innan vi skulle sova, någon gång när vi gick och la oss vi 00 kanske så släckte vi inte fören 04.30 kommer jag ihåg, vi var så stolta att vi orkade vara vakna så länge. Jag vet att det är mitt fel att vi blev ovänner, som sagt, jag svek henne verkligen jättemycket. Hon ville verkligen åka så fruktansvärt gärna och jag hade låtit henne vara glad och hoppas ända fram tills dagen innan vi skulle boka resan så sa jag bara att jag inte ville, jag var för feg för att prata mer och sedan snackade vi inte på någon månad. Men vi hade ju gemensamma vänner och våra familjer umgås och reser på semestrar tillsammans, så vi var nästan tvugna att snacka. Och nu när vi är vänner är det hemskt. Inte hemskt att vi är vänner, det är jag överlycklig för och evigt tacksam att hon "förlät mig" men nu inser jag hur elak jag var, hur djupa sår det blev och tanken på alla minnen och att jag inte har en sådan vän längre. Jag har några få jättebra vänner men jag kan inte snacka med dem om allt, det kunde jag med Johanna, eller bara ringa och fråga om dem vill följa med på semester. Så nu den senaste tiden har jag haft alla djupa tankar inom mig för att jag inte har någon att snacka med det om och det är så himla jobbigt, jag blir galen snart. Och att min syster bara skiter i mig det senaste året gör inte saken bättre. En sista sak jag vill säga/skriva är att jag också är evigt tacksam till Celine (tror jag att hon heter) att hon åkte med Johanna till England (dem är där nu). För hon ville verkligen åka. Hon var så glad när vi snackade och planerade om det när vi sov över hos varandra.
Hjälp, sova över hos varandra. Nu blev jag faktiskt ledsen, jätteledsen. Hon var den senaste jag sov över hos (av mina kompisar) och det var i oktober. Säger det något om hur bra vän hon var till mig. Jag har ju varit i Berlin med kompisar och där sov jag med Erica och Felicia, vi hade verkligen skit roligt. Och så var jag ju i Prag där jag sov med Clara och Linnea, mina vänner som står närmast mig.
Nu ska jag nog sova, nej, först ska jag nog skriva ett sms till Johanna och fråga hur hon har det med Celine i England. Fast det kanske låter helt fel. Det låter kanske som jag är kaxig och bara menar taskigt. Jag tror jag väntar tills jag har kommit på ett bra sms som inte kan uppfattas fel. Vet ni föresten att Celine är fransk och bor i frankrike. Dem har träffats genom ja, jag vet inte hur jag ska förklara. Dem själva kallar det i alla fall för Reginion (something like that). God natt allihopa.
